foto: Steve Anderson

foto: Steve Anderson

Att återfinna den magiska närvaron

19 december 2011 av Per Gustavsson. Nyheter

I september besökte fyra färingar Sagobygden för att studera och dra lärdom av hur vi arbetar med att levandegöra det immateriella kulturarvet i Sagobygden.

Med på resan var Regin Debess, Føroya Fornminnissavn; Katrin Jacobsen, Torshavns universitet; Randi Meitil, lärare och vandringsguide; Hedwig Westerlund-Kapnas, samordnar barn- och ungdomsverksamheten vid Nordens Hus. Här publicerar vi deras sammanfattande diskussion i rapporten besöket, lätt redigerad.

Konklusion

Sagomuseets verksamhet bygger i hög grad på kulturarvet och traditionen för muntligt berättande. Denna verksamhet har dock alltid ett nutidsperspektiv, eftersom grunden för muntligt berättande är, att sagan lever i den stund den berättas, och i det ögonblicket förändras och återföds. Med andra ord, om traditionen är det ena benet som museet står på, så är förmedlarkonsten, oberoende av innehållet, det andra benet.

På en berättarkväll på Fylleskogs säteri varvades sålunda skrönor från en oviss forntid med vardagsanekdoter om dagisbarn. Den röda tråden var ingalunda ”Det var en gång” men snarare ”Nu vill jag berätta nånting...”. Nutid möter forntid, fritt fabulerande möter hävdvunna traditioner.

Det är i accepterandet av detta gränsland, som en mötesplats, som Ljungby berättarfestival och Sagomuseet har lyckats aktualisera muntlig tradition. Och det är just här, som Färöarna kan ha stor glädje av möten, erfarenhetsutbyte och inspiration. Folk på Färöarna lever än idag mycket nära naturen och övertro följer med, som historier, de platser vi dagligen är omgivna av. Men utöver att den färöiska dansen och kvädetraditionen idag har lyfts in på läroplanen både i folkskolor och högskolor, har berättandet inte funnit ett forum där det lyfts fram som fullvärdigt kulturuttryck. Satsningar inom Nordens Hus, på museer och inom turismen visar att det kan fungera, och beredskapen för att värdesätta muntlig tradition är definitivt stor, men nätverket och forumen behöver styrkas och aktualiseras.

Utöver att ge inspiration och kunskap om sagoberättandet, så som Berättarnätet Kronoberg och Sagomuseet i Ljungby har utvecklat det, gav resan också de färöiska deltagarna möjlighet att reflektera över och diskutera hur den färöiska berättarsituationen är och vad som kan göras på hemmaplan. Några konkreta planer finns som resultat av resan, både i framtida samarbete mellan Färöarna och Sverige, i en planlagt berättarkväll i höst, i vidareutveckling av geocaching och i etablerandet av ett nätverk för berättare på Färöarna. Samtidigt ägnade vi deltagare en del tid åt att diskutera skillnaden mellan den svenska berättarmiljön och den färöiska. Vi ställde oss frågan, om den formaliserade berättarscen som växer fram i Sverige är en reaktion på att det dagliga berättandet har blivit glömt. Så är det inte på Färöarna, där det berättas friskt i de mest varierande kontexter. Inom demensberättandet har Färöarna kommit långt.

Vi blev rätt eniga om, att det är viktigt att gå försiktigt fram när vi försöker skapa berättarforum, så att de inte tar platsen från det dagliga berättandet. Men att, t.ex. stimulera berättande och muntlig tradition i än högre grad i skolorna är av stor vikt.

Det råder inget tvivel om, att erfarenhetsutbyte och samverkan med berättarnätet Kronoberg och sagomuseet är både lärorikt och inspirerande. Flera idéer, i synnerhet när de gäller förmedling till unga, kan definitivt tas i bruk. Vi ser fram emot ett fortsatt berikande samarbete!

Att återfinna den magiska närvaron

Hela rapporten om besöket i Ljungby under hösten 2011 omfattar 15 sidor och kan rekvireras i pdf-format från Sagomuseet.

Per Gustavsson

19 december 2011, 15.28

Per Gustavsson

per.gustavsson@telia.com

Dela denna sida: