Muntligt berättande
Här kan du läsa om hur det muntliga berättandet har utvecklas. Längst ner på sidan kan du klicka dig fram till ett antal artiklar som tidigare har varit publicerade i Munvigan.
Muntligt berättande eller storytelling har alltid funnits och är evigt nytt, det är urgammalt och en trend i västvärlden sedan 1980-talet, det är ursprungligt och en nyhet i vår tid.
Vi vet inte hur gamla historierna är. En egyptisk berättelse, dokumenterad 2000 år före vår tideräkning berättades i Sverige under 1900-talet.
I Västafrika samlas man vid elden på kvällen och berättar om vad som hänt under dagen och under veckan. Sedan berättar de äldre om hur de var när de yngre var barn, och vad som hände innan de föddes. Allt eftersom natten skrider berättar man sig längre och längre bakåt. Man berättar om hur floden kom till och om hur djuren skapades. Och när solen går upp har man nått skapelseberättelsen. Så har man knutit nutid till dåtid, det individuella till det gemensamma.
I Sverige fram till och med 1800-talet berättades det när människorna samlades under långa, mörka vinterkvällar framför eldstaden. Det berättades medan spinnhjulen snurrade och medan männen täljde räfse-pinnar. De gamla kvinnorna berättade, männen och barnen lyssnade.
Så har det muntliga berättandet levt i alla tider och alla kultur fram till vår tid.
Under 1900-talet höll det på att försvinna i vår del av världen. Det muntliga berättandet, det levande mötet mellan berättare och lyssnare ersattes först med det skrivna ordet, så med ett tekniskt berättande – film, teve, radio och senare internet och datorer.
Under 1980-talet började en ny rörelse gro i Europa och Nordamerika. Det väcktes en medvetenhet om att människans mest ursprungliga kulturform höll på att dö ut. Inte minst rent bokstavligt. De som var födda och fostrade in i en muntlig tradition var till åren komna. Det var bråttom att ta till vara den kunskap som var deras.
Intresset ökade för att återge det muntliga berättandet sin plats inom kulturen. Det började berättas på många olika håll i Västvärlden. Gamla berättelser letades fram och nya skapades. Det ordnades festivaler, berättarkaféer och berättarscener. Till Sverige kom berättandet främst genom att Ljungby berättarfestival startade 1990.
Att det blev just Ljungby i södra Småland var sannolikt ingen tillfällighet. Här har levt några av våra främsta sagoberättare och här dokumenterades stora delar av den svenska muntliga traditionen under 1800-talet.
I dag frodas berättandet i Sverige som aldrig förr. Det berättas på skolor och på sjukhus, på företag och i fängelser, det berättas i studiecirklar och på berättarkaféer. Sverige har sedan några år tillbaka två internationella berättarfestivaler: Ljungby berättarfestival och Fabula Storytelling Festival i Stockholm. Berättarnät, som organiserar berättandet i landet, finns nu från Malmö i söder till Umeå i norr.
Berättandet söker sig hela helt nya vägar. Det talas om corporate storytelling, digital storytelling, läkande berättande, berättande som ett pedagogiskt redskap och scenberättande. Det tävlas i berättande och skrivs böcker om berättande. Men framför allt blir vi fler och fler som upptäcker hur givande, roligt, hisnade, gemensamhetsskapande, äventyrligt, sorgligt, dråpligt och spännande det är att berätta och att lyssna.
Här kan du klicka dig fram till ett antal artiklar om muntligt berättade. De flesta av dem har varit publicerade tidigare i Munvigan.
När den värsta blev den bästa (Munvigan 2008:1)
Berättelser som läker (Munvigan 2008:2)
Det var något om ett nystan (Munvigan 2008:2)
Berättarfestivalen firar 20 år (Munvigan 2009:1)
Ulf Ärnström: Lärandet är berättandets kärna (Munvigan 2009:1)
