Symbolen
Symbolen för Sagobygden och Sagomuseet är skapad av konstnären Hans-Peter Jarz, Växjö. Den är sprungen ur berättelserna om lindormen.
Lindormen är ett typiskt sydsvenskt sägenväsen, en drakliknande orm. Den har stark anknytning till Småland och Sagobygden genom sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius kungörelse 1884 om lindormen. På fullt allvar hävdade Hyltén-Cavallius att den fruktade jätteormen fortfarande levde kvar i Småland. Han utlovade en belöning på mellan 100 och 1000 kronor till den som lämnade en levande eller död lindorm på Sunnaviks gård där han levde.
Någon lindorm fick han aldrig, men däremotfullt av vittnesmål av folk som råkat ut för en lindorm. Dessa berättelser är samlade i skriften "Om draken eller lindormen" från 1884. Folk som sett lindormen sade att den kunde vara sex meter lång och kroppen var grov som ett manslår. Den hade en kluven tunga och en man på nacken.
Den trettonårige gossen Johan August Burman såg i midsommartid 1880 en lindorm bara 200 meter från Sunnavik. Torparen Johan Jonsson dödade 1878 en lindorm i Huseby skog. ²Ormens andedräkt och stanken, som han spred efter sin död, var så giftig att Johan i åtta dagar därefter hade känning därav.²
Värre gick det för en 21 års pojke som försökte skjuta en lindorm. Han låg till sängs i ett och ett halvt år och blev halt i hela sitt liv. Torparhustrun Anna Abrahamsdotter på Hultet nära Sunnanvik sprang hem så fort hon fick se en lindorm nära torpet. Hon klarade sig väl och intygar på sin ²salighets-ed: så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ!² att allt är sant.
Den lilla skriften utgör ett märkligt aktstycke om småländsk folktro.
Gubben som manade fram en lindorm
Det var så, att de på ett ställe var alldeles illakomna för ormar. Därför kallades de dit en gubbe, som kunde mana dem. Han frågade först, om de hade någon lindorm på stället, och när detta förnekats, gjorde han upp ett stort bål på åkern, mante dit ormarna och klev själv upp i ett träd. Så kom den ena ormen efter den andra fram och kröp in i bålet för att möta sitt öde. Men tror ni inte, att där till sist kom fram en fruktansvärd lindorm, som först kröp fram till trädet, vari gubben satt, slingrade sig om det och knäckte av det, varefter han tog både det och gubben med sig upp på bålet.
Karl Salomonsson: Gammal tro och sed i en smålandssocken i tjugonde seklet. 1934. Ny upplaga 1991 som nr 6 i ²Saga och sägen i Sunnerbo²
