Till minne av Ingebjörg Suenson

Ingebjörg är död. Men hennes berättelser lever.

Ingebjörg var en av de allra första som engagerade sig i den berättarrörelse i Ljungby som resulterat både i Berättarfestivalen och Sagomuseet och inspirerat det muntliga berättandet i hela Sverige. Ingebjörg var alltid beredd att rycka in. Otaliga är de utländska gäster som Ingebjörg mött vid flyget i Växjö och järnvägsstationen i Alvesta. Via Ingebjörg fick de det första mötet med den småländska berättarvärlden. Ingebjörg guidade besökare på Sagomuseet, berättade för små barn, affischerade, bjöd på mjöd på medeltida gästabud, städade i alla skrymslen. Stort och smått, inget var finare än det andra, allt var lika viktigt.

Och så hon berättade ur sitt liv!  När flyglarmet gick den 9 april i Trondheim sökte familjen skydd i källaren. När faran blåstes över och Ingebjörg kom upp i matsalen hade lungmosen stelnat på tallrikarna. Sedan dess åt hon aldrig lungmos. Och hon konstaterade med tacksamhet att hennes mor heller aldrig mer lagade lungmos.  Barnen evakuerades till en stuga i skogen. Ett kostall blev ett klassrum med fyra barn i varje kätte och läraren vandrade fram och tillbaka i gödselrännan och undervisade.

När Ingebjörg berättade trodde vi henne knappt. Men till skillnad från oss andra som fick hitta på skrönor och göra dem trovärdiga behövde Ingebjörg aldrig skarva. Hon hade varit med om allt. Precis allt! Kört taxi i Köpenhamn. Döpts när handelsfartyget där hon jobbade passerade ekvatorn. Blivit bjuden på bio av en shejk, som hämtade henne i sitt privatplan. Av samme förälskade shejk fått ett helt fartyg fyllt med rosor. Kört bil så att polisen trott det varit ett herrelöst fordon. Som vi har skrattat! Och mitt i allt allvaret. Kriget hon aldrig glömde. Ett varmt engagemang för de små i samhället. Hatet mot orättvisor och krig.

Ingebjörg delade generöst med sig av sin kärlek till det norska landskapet. Vi som var med glömmer aldrig den berättarresa till sagornas Ringerike, till Helvetet (ja så heter stället) i Gudbrandsdalen och till hembygdsgård och fjäll i Tolga som Ingebjörg ledde. De var då vi fick det norska systembolaget att öppna sina dörrar trots att det var stängt. Och det var på den resan vi lärde oss av Ingebjörg att vricka på tungan för att kunna berätta en av hennes barndomssagor. Den om att Skruvade Skradderaddskradd till slut fick Sibbede Sibbedibbsibb.

När jag skriver det här sätter sig en liten blåmes i toppen på trollhasseln som växer utanför mitt fönster. Solen skiner och aldrig har den lilla fågeln haft klarare färger. När den försvinner avlöses den av en ensam stjärtmes som ser så pigg och glad ut. En liten stund tittar vi varandra i ögonen, sen är den också borta.

Nu är du också borta Ingebjörg. Men du har varit här och vi glömmer dig inte. Vi kommer att fortsätta att berätta, både dina och våra egna historier. Så hedrar vi Ingebjörg bäst. Och vi ska fortsätta skratta, även om vi är sorgsna nu.

Alla vänner i Berättarnätet Kronoberg

genom

Per Gustavsson

 

 

 

 

Dela denna sida: